Min avskedskrönika från Medieormen – om sju års bevakning av medieutveckling

2010 startade jag Medieormen tillsammans med Sveriges Radios dåvarande vd:ar Mats Svegfors och Cilla Benkö. Vid årsskiftet lades diskussionssajten om jouralistik och medieutveckling ner av Sveriges Radio, och jag bestämde mig för att sluta. Med den här texten säger jag tack och adjö med en tillbakablick på sju års diskussioner om journalistik och medieutveckling.

 

MEDIEORMEN 2010-2017

Cecilia Djurberg tackar för sju års mediediskussioner – och ringlar vidare

Först publicerad på Medieormen Sveriges Radio tisdag 19 december 2017 kl 18.00

Som tidigare meddelats läggs Medieormen ner vid årsskiftet. Redaktören Cecilia Djurberg har ringlat med sedan starten och säger nu tack och adjö med en tillbakablick på sju års diskussioner om journalistik och medieutveckling.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

När Medieormen lanserades i november 2010 spådde Mats Svegfors och Cilla Benkö hur den traditionella journalistiken skulle påverkas av sociala medier och hur framtidens journalistik skulle bli en syntes mellan det gamla och det nya. Cilla Benkö sa att hon trodde att det skulle bli ”det bästa ur båda världarna.”

Som det ser ut idag skulle jag snarare säga att vi i mångt och mycket har fått se det värsta av två världar. Nyhetens behag under sociala medier-boomen fick den traditionella journalistiken att tappa självförtroendet, är min analys, och detta ledde till att mediebranschen började tumma på flera gamla goda deviser om vad som är god publicistik. Delvis kanske på grund av okunskap och ängslighet kring teknikens framfart och den förändrade ekonomin med sviktande annonsintäkter för innehållsproducenter, men säkerligen har även det ökande tempot på nätet, som drivits på av andra aktörer än traditionella publicister, bidragit en hel del.

Fortfarande kan vi se exempel på hur sociala medier och traditionella medier ställs mot varandra, som exempelvis efter attacken på Drottninggatan i Stockholm i april 2017. ” Debatten kastar oss tio år tillbaka i tiden”, skrev frilansjournalisten Malin Crona då. Vi har alltså kommit en bit på vägen, men diskuterar fortfarande ganska mycket samma frågor.

Ett återkommande tema på Medieormen har genom åren varit källkritik. Detta eftersom många journalister tycktes glömma bort den när de gick ut på nätet och började arbeta i sociala medier, men också för att vi lever i en tid när människor utan några som helst journalistiska kunskaper deltar flitigt i informationsspridningen, och där det finns krafter som utnyttjar allmänhetens okunskap eller godtrogenhet. Och journalisters.

Medieormens första vår sammanföll med den så kallade Arabiska våren, och här på Medieormen reflekterade journalisten Yasmine El Rafie kring hur hon under denna ”Twitter-revolution” blev medveten om såväl styrkorna som svagheterna med att använda sociala medier journalistiskt. Inte minst är checklistan om tio punkter för källkritik värd att repetera.

Denna höst har vi återigen utsatts för en ”massiv exponering av råa, obehandlade icke elit-källor” i sociala medier i samband med att ännu en sociala medier-revolution fått stort medialt genomslag: #metoo-uppropen om sexuella trakasserier och övergrepp. Lindrigt formulerat kan man väl säga att styrkan i när många människor samlas digitalt och crowdsourcar information och berättelser är fortsatt uppenbar, och en kraft att räkna med. Samtidigt kvarstår många av de problem som journalistiken och allmänheten aldrig till fullo lärt sig hantera efter den Arabiska våren. Ansvar, integritet, nyansering, respekt och källkritik i förhållande till information som sprids snabbt i sociala medier är fortfarande oerhört viktiga saker för hela samhället att fortsätta att jobba med tillsammans.

Det står också väldigt klart att det stora, samhälleliga genomslaget för sociala medier-kampanjer, från före den Arabiska våren till #metoo, har varit beroende av att de uppmärksammats av de traditionella medierna. Den traditionella journalistiken är fortfarande viktig för att sprida och ge legitimitet åt nyheter. Därmed har de traditionella medierna fortsatt stort ansvar för vad de väljer att uppmärksamma, och hur. Senaste tidens debatter om namnpubliceringar och pressetik i samband med #metoo är tydliga tecken på att mediebranschen befinner sig i något slags identitetkris där ansvaret för snedsteg och publiceringsbeslut gärna skjuts över på ”sociala medier”, eller ”medielogiken”. Medierna skapar samhället konstaterade Svegfors och Benkö redan 2010.  Och vi som jobbar i mediebranschen formar medierna, och medielogiken, kan vara värt att påminna om.

Ibland anförs klickjakt och viralklådor som orsak till att journalistiken har utvecklats som den har gjort, och den så kallade kvalitetsjournalistikens existens hotades enligt vissa av klickdöden.
Mätbar statistik är viktigt, det är viktigt att nå ut med sin journalistik, men statistik kan vara problematisk och all spridning är inte bra spridning. Medieormen myntade begreppet hånviralitet och publiken tröttnade på klickbejt. Men förhoppningsvis insåg vi, och glömmer inte bort, att det är minst lika viktigt att värna det publicistiska uppdraget och att vara medveten om vad som står på spel om man inte lyssnar på den kritik man får och om man inte lyckas föra en konstruktiv dialog med sin publik. Jag skrev att jag tyckte att vi måste börja prata om publikkontakt och publikförakt.

Just dialogen, den digitala dialogen i synnerhet, har varit ett annat  återkommande ämne på Medieormen. Svängdörrarna på kommentarsfälten, som stängts och öppnats i omgångar, har genom åren fläktat syre till eldiga diskussioner om såväl publicistik som näthat. Diskussioner som egentligen ständigt kokar ner till slutsatsen att det inte är själva tekniken det är fel på, utan att det handlar om grundläggande frågor om hur vi människor, både journalister och icke-journalister, uppför oss och kommunicerar med varandra på internet.

För att försöka förstå detta, och förhoppningsvis komma fram till hur det skulle kunna bli bättre, har Medieormen bland annat läst trollforskning som visar att det bor ett troll i oss alla och forskning om hur man bäst fäktas med de troll som är ute efter att förstöra samtalen. Vi har även ordnat en hel seminarieserie i fyra delar på temat Ordväxla med omsorg.

För att illustrera Medieormens fixering vid dialog- och kommentarsfält bjuder jag här på ytterligare några nedslag i ämnet genom åren:

• 2010: Augustin Erba: Skrota kommentatorsfälten
• 2012: Medieormen pratar dialog på Mediedagarna i Göteborg
• 2012: Studio Ett stänger kommentarsfältet
• 2012: Studio Ett öppnar kommenteringen
• 2013: Christian Gillinger: Näthatet och kommentarsfältsskulden
• 2014: Medieormenpodden med Malin Dahlberg, SVT, om kommentarsfält och publikdialog
• 2015: Priset Årets Medieorm 2014 tilldelades tidningen 8 sidor för projekten Alla Väljare och Kommentarsfält för alla
• 2015: Positiv forskning om kommentarsfältens möjligheter
• 2015: Svårigheten att diskutera digitalt eller Så får du svart bälte i nätdialog
• 2016: Nu dör kommentarsfälten. Igen. Men näthatet lever och frodas.
• 2016: Medieforskning: Ny studie om kontroll, kommentarer, dialog & delaktighet
• 2016: ”Folk är inte kloka!”

Ja, ni ser ju… Men jag tycker alltså att det är väldigt, väldigt viktigt att vi blir bättre på att konversera på internet.

När de offentliga samtalen havererar slår debatterna ibland över i pajkastningar och i värsta fall hat och hot. Prästen, konstnären och satirikern Kent Wisti skrev om vad skuld och skam gör med oss i onlinevärlden, hur grundläggande mänskliga behov om längtan efter samhörighet påverkar hur vi agerar, och hur dessa behov bidrar till splittring och polarisering när de inte uppfylls. Och om det svåra med förlåtelse på internet:

 ”Jag menar att bristen på känsla av ansvarighet i samhället idag föder en skammens förlamning i debattklimatet. Förlåtelse görs inte möjligt och skammen blir lätt viral. Polariseringen vi ser i samhällsdebatten är djupt primitiv och handlar mer om reflexer än om reflektioner. Ryggen måste vaktas och minsta tecken på svaghet kan ge ett ödesdigert underläge. Att bli avvisad av den egna flocken innebär en ögonblicklig död. Överväganden görs om vad man egentligen får säga i det här jävla landet.”

Kent Wisti: När skammen blir viral

När man pratar om dialogens problem och möjligheter aktualiseras även frågan om en journalistroll i förändring, något som också det diskuterats flitigt på Medieormen. Av en panel i Almedalen 2011, av Malin Crona och Mikael Zackrisson 2011 och av Carl Fridh Kleberg 2012. Bland andra.
2014 läste vi en forskningsstudie som jämförde traditionella och nyare mediers förhållande till saklighet, oberoende och opartiskhet i den digitala eran.

Öppenhet och transparens är några egenskaper som ofta framhålls som viktiga för den moderna journalistiken och den ”nya” journalistrollen. Ofta i diskussioner som handlar om förtroende och trovärdighet. Men vi har också fått lära oss, av forskning på området, att transparens har liten betydelse för trovärdigheten.

Allt som oftast har diskussionerna om den förändrade journalistrollen på ett eller annat vis också tangerat journalisternas varumärken. Hösten 2017 kunde vi läsa ny forskning om hur journalister bygger sina varumärken på Twitter. Men mediebranschens förtjusning över sociala medier avtog under Medieormens livstid, visade två forskningsrapporter 2015, och i samband med Twitters 10-årsjublieum 2016 pratades det allt mer om att plattformen höll på att dö.

Facebook har tillskrivits en enorm makt över journalistiken, och mediehusen har under Medieormen-epoken lagt många ägg i Facebookkorgen. Många har hakat på den blåa jättens olika uppdateringar och infall, och mycket tid och energi har gått åt för att försöka klura ut hur algoritmerna kan överlistas så att den stora skaran användare på plattformen ska nås. Men nu, i takt med att allt fler kritiska röster höjs mot Facebook, både beträffande annonsintäkter och som ofta utpekad huvudmisstänkt i diskussioner om hur sociala medier påverkar människor negativt och exempelvis bidrar till att sprida missvisande och felaktig information kan vi nog börja prata om början till slutet för Facebooks dominans. Och det finns skäl att misstänka att även Facebook anar detta. Senaste tiden har de deltagit aktivt i diskussioner om problem relaterade till plattformen, och när denna text skrivs går Facebook återigen ut och försvarar sig: ”Facebook defends itself against critics of social media”

Bakgrund till detta senaste försvarstal var att vi nyligen kunde läsa den fd Facebook-medarbetaren Chamath Palihapitiyas stora ursäkt för vad han varit med och skapat, han menar att ”sociala medier sliter isär samhället” och pratar inte bara om Facebook, utan om hela det digitala ekosystemet: ”The short-term, dopamine-driven feedback loops we’ve created are destroying how society works”, apropå att plattformarna först och främst är byggda för att hålla kvar användarna i tjänsten, för annonsintäkternas skull, snarare än att göra dem lyckliga, välinformerade och mer sociala.

Varför människor går på bullshit, och dessutom sprider sånt vidare i sina nätverk, är något Medieormen frågat sig genom åren. Sen hittade vi en studie som äntligen forskat i saken. Ett större grepp om hur samhället påverkas av att vi idag har obegränsad tillgång till information, men ändå inte verkar bli smartare eller mer välinformerade utan fortsätter att gå på bluffar och myter, tar professor Tom Nichols i sin bok The Death of Expertise, som Medieormen skrev om i somras.

En tendens jag spårat senaste tiden, bland annat på olika konferenser med digitala teman, är att man allt oftare hör just resonemang om livet post-mobile och ”livet efter Facebook”. För förr eller senare kommer sannolikt insikten om att vi kanske inte längre vill se på världen enbart genom mobilskärmen. Eftersom vi vet att människor använder sociala medier annorlunda, jämfört när detta var nytt, finns det skäl att misstänka att många även kommer att ändra sitt mobiltelefonanvändande. Kanske till förmån för nyare teknik?

Denna svängning skulle jag gissa redan är på gång. I en studie från 2016 kunde vi exempelvis läsa om hur människor upplever uppmärksamhetsstriden på den låsta mobilskärmen – och vad folk egentligen tycker om flashar och pushnotiser. Spoiler: pushnotiserna både stör och uppskattas, beroende på hur ofta de kommer och hur de utformas.

Mot slutet av 2017 skriver NiemanLab att ett experiment de gjort visat att nyheter inte visas särskilt mycket för användarna på Facebook, och analysplattformen Parse.ly rapporterar att trafiken via Facebook till deras partners sajter sjunker. Däremot ökade trafiken via Google till samma sajter, vilket Parselys Conrad Lee tolkar som att det fortfarande finns ett intresse från människor att läsa nyheter.
NiemanLab gör varje år en sammanställning av spådomar inför det kommande året. Taylor Lorenz från The Daily Beast, sätter i sin spådom inför 2018 fingret på den här tendensen man har kunnat skönja ett tag, som jag tror kommer att bli tydligare, och hon spår att: Social and media will split

Så – om vi människor börjar tröttna på sociala medier, eller börjar använda dem på ett annat vis, och om vi börjar lära oss att kontrollera de digitalt genererade impulserna bättre så att vi inte bara rycks med av allt som blippar och flashar på våra mobilskärmar, och om vi flyttar våra onlinekonversationer från öppna forum till slutna, vilket mycket redan tyder på att vi börjat göra, ja då behöver också journalistiken hitta nya strategier för att bli vald av användarna. Då är tiden när man kunde skrika eller lura sig till uppmärksamhet på internet förbi. Då måste vi som publicerar oss på internet visa att vi har ett gott syfte och något bra att erbjuda när vi ber om folks uppmärksamhet.

De senaste åren har vi som deltagit på konferensen Internetdagarna fått höra flera talare som pratat om vikten av att göra gott, vilket tyder på att det faktiskt finns en vilja att styra upp allt det där som blivit fel, konstigt och dåligt på internet. Dessa personer har påmint om att det faktiskt är de som utvecklar tjänsterna, och bygger mötesplatserna och plattformarna, som har makten att tillsammans med alla som fyller dessa plattformar med innehåll, skapa en bättre internetvärld.

Kort sagt är det helt enkelt inte längre en godtagbar ursäkt att bara sitta passivt och låtsas som att tekniken skulle styra våra liv och viljor. Det är inte ok att inte göra sitt bästa när man har makten att förändra i sin hand och när så stora demokratiska värden står på spel. Det är inte ok att nonchalera problemen och i efterhand svara slappt, ungefär som Eddie Meduza gjorde när han summerade sin karriär:

”Jag skulle nog ha kunnat gjort ännu bättre, mycket bättre, 10 000 gånger bättre, men det är bara det att … nu gjorde jag inte det!”

Så istället för att supa bort möjligheterna att göra något bättre, som Eddie Meduza, eller festa upp pengarna på fel saker, eller på något annat vis slarva bort möjligheterna att göra rätt, borde vi snarare ta fasta på vad Edward Snowden hälsade publiken på Internetdagarna 2016 via webbkamera. Hans budskap var tydligt:

”Fix the problem. Together we really can.”

Diskussionerna om artificiell intelligens, algoritmer, automatisering, virtual reality och robotjournalistik, med mera, visar dock att den traditionella journalistiken verkar vara lite på dekis, eller åtminstone lider av något slags bakfylleångest efter sociala medier-festen och uppför sig ängsligt och osjälvständigt i förhållande till utveckling och ny teknik. Även Medieormen har ställt den lätt ängsliga frågan ”Kommer robotar att ta över journalistiken?” trots att vi vet att det väl egentligen inte är frågan om detta kommer att ske, eftersom detta i viss mån redan är på gång, utan hur och varför? Och vilken typ av journalistik som fortfarande behöver duktiga journalister för att skapas.

Om någon frågar mig var vi är just nu, så tror jag att vi har lärt oss så pass mycket om tekniken och om sociala medier, om fördelar och nackdelar och vad som står på spel demokratiskt, så när vi nu börjar inse att medvetenheten ökar för den vanliga mediekonsumenten på dessa områden är det dags att börja på en ny kula. Vi måste återigen titta på vad vi ska bevara av det som var bra med den traditionella journalistiken, vad vi ska ta med oss av allt det nya vi lärt oss, och renodla detta, så att det blir tydligt vad som är skillnad mellan god journalistik och annat, och hitta tillbaka till självförtroendet, så att alla inte springer oreflekterat på samma digitala bollar.

Om jag kunde framkalla en framtidens journalistik-ande genom att gnugga på den magiska mobilskärmen skulle mina tre önskningar av denna bransch vara: mer självkritik, mer källkritik och mer stilistik. Baserat på allt jag lärt mig av att följa denna utveckling tillsammans med Medieormen under sju år tror jag, trots att jag eventuellt har låtit väldigt gnällig i denna text, att det kan bli bra.

Så stort tack Sveriges Radio för att jag fick chansen att fördjupa mig i denna galna och spännande medievärld på heltid i sju år – det har varit fantastiskt roligt och lärorikt. Tack Mats Svegfors och Cilla Benkö för förtroendet och tack alla skribenter, kolleger, läsare och kommentatorer som på olika sätt deltagit i arbetet och diskussionerna! Ni vet vilka ni är!

Nu lämnar jag Sveriges Radio, men lovar att fortsätta kämpa för den goda journalistiken. Vi ses på internet!

 

Cecilia Djurberg
redaktör för Medieormen 2010-2017
twitter.com/ceciliadjurberg

Annons

Den digitala elefanten i rummet på teaterkritikerkonferens i Peking

14-20 oktober 2014 var jag på världskongress för teaterkritiker i Kina. Rubriken för symposiet var “A new World: The Profession of Criticism in the Internet Era.” En rubrik som så att säga pekade på den berömda elefanten i rummet, med tanke på kontexten innanför Kinas ökända brandvägg.
Läs min rapport från Peking om den internationella statusen för den digitala teaterkritiken på Sveriges Radio Medieormen

Lyssna på samtalet om teaterkritik från Göteborgs Dans- och teaterfestival

Här finns panelsamtalet om teaterkritikens framtid som ägde rum på Göteborgs Dans- och Teaterfestival att lyssna på som poddradio

Läs också gärna Axel Tenghamns rapport
och Margareta Sörensons i Expressen

Kritisk diskussion om teaterkritik på Göteborgs Dans- och teaterfestival

Uppdaterat: Här finns samtalet som poddradio

I våras skrev jag att jag tycker att Teaterkritiken behöver nytt blod efter det jag och flera av mina kritikerkollegor tycker blev ett rätt misslyckat samtal om teaterkritik på Stockholms stadsteater. Jag har tidigare skrivit om att teaterkritiken som genre har en bit kvar till framtiden, men Svenska Teaterkritikers förenings ambition är att vi ska diskutera oss fram till framtiden och se nya möjligheter.

Svenska Teaterkritikers Förening tar alltså upp diskussionen om framtidens teaterkritik och arrangerar ett samtal om det offentliga teatersamtalet i samarbete med Göteborgs Stadsteater under Göteborgs Dans- och teaterfestival på lördag 19 maj kl 15.00 på Festivalens mötesplats på Folkteatern i Göteborg. I panelen medverkar Anna Takanen (chef Göteborgs Stadsteater), Carolina Frände (chef Stockholms Stadsteater Skärholmen), Daniel Levin (biträdande kulturchef GP) Marita Adamsson (kulturredaktör Bohusläningen) Rikard Loman (frilanskritiker DN) och jag själv, Cecilia Djurberg (redaktör Medieormen Sveriges Radio, samt ordförande i Svenska Teaterkritikers Förening)
Moderator är Lis Hellström Sveningson (frilanskritiker GP, Danstidningen, Nummer.se m.fl.)

Välkomna! Det är fri entré!

Följ gärna twitterkontot http://twitter.com/teaterkritik , som vi startat för att samla och sprida länkar till den teaterkritik som skrivs i svenska medier, samt hashtagg #teaterkritik och hör gärna av er med frågor och kommentarer om seminiariet eller om teaterkritik.

Cecilia Djurberg
http://twitter.com/ceciliadjurberg

1 februari: European Theatre Day for Tolerance

Postar ett upprop från den ungerska teaterbranschen som nått mej via Svensk Teaterunion:

I Ungern fortsätter protesterna mot styrningen av kulturpolitiken från det styrande högerpartiet Fidesz. Budapests kulturbudget har skurits ner med 20% och den styrande borgmästaren har personligen bytt ut teatercheferna på flera teatrar mot egna kandidater.

Den 1 februari byts ledningen ut på ”New Theatre” i Budapest vilket lett till upprop från många teaterarbetare i Ungern, som vädjar till sina kolleger på teatrar i Europa att läsa upp en text som protesterar mot den växande intoleransen i Europa och utropar 1 februari till Teaterns dag för tolerans:

”I am reading a memorandum that will be read today in most theatres across Europe in the local language prior to the performance:

Today is February 1, 2012. Today in Budapest, one of the most important theatres in the city is being handed over to two new directors who have publicly espoused right-wing views for many years. They publish inflammatory pamphlets that are anti-Semitic, anti-Romani and racist. Starting today they will be the directors of a publicly subsidised theatre in a European capital. Their appointment breaks a taboo. Instead of taking this breach as an opportunity to condemn Budapest, we should commit ourselves in our own country and lives to tolerance, diversity and solidarity for the weaker members of our society. We are dismayed that political forces are at work in many European countries stirring up hatred, contempt and envy between people. Our intention with our theatre work is to overcome the divisive factors in our societies, to spark curiosity and to sharpen people’s senses for social truths – for the common good of all people, for peace and freedom in Europe. After all, we human beings are all free and equal in dignity and in rights; we are all citizens of one and the same world. Today is February 1, 2012. Let us join together today to celebrate the first ‘European Theatre Day for Tolerance’.”

Teaterkritikerna på Teaterbiennalen i Gävle

Svenska Teaterkritikers förenings planer för Teaterbiennalen i Gävle 11-15 maj är klara och ser ut så här. Jag kommer själv bara att vara i Gävle på lördagen, pga att jag är och pratar om Journalistik 3.0 på Nordiske Mediedagarne i Bergen 12-13 maj. På biennalen i Gävle kommer jag alltså att vara med i seminariet Global Theatre – Swedish Theatre samt ha möte med de internationella kritikerkollegorna som driver kritikwebben Critical Stages.

På lördagkvällen gör jag det som är det absolut roligaste i rollen som ordförande för Svenska Teaterkritikers förening – jag delar ut våra kritikerpriser till Mellika Melouani Melani och Anna Vnuk på biennalfesten. Mer info om priserna/pristagarna finns på Svenska Teaterkritikers Förenings webb

Försöker mäta hur långt kvar vi har till teaterkritik 3.0 på Medieormen

Jag har skrivit jättelångt på Medieormen om hur jag ser på vägen till framtidens teaterkritik.:

När det gäller kulturjournalistikens flaggskepp – kritiken – finns det nog väldigt många som tror, antar eller hoppas att kritiken kommer att förbli som den alltid varit. Om den nu inte lägger sig ner och självdör, vilket en skock olyckskorpar brukar kraxa om.
   Jag tror/hoppas varken det ena eller det andra. Men det är ett faktum att utrymmet för kritik krymper i traditionella medier. Och inte riktigt fått någon balanserande motsvarighet i nyare medier

 

Hela inlägget: Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?

Läs också gärna: Avskedsbrev från en kritiker

Hela världens teaterkritiker mot förtryck och censur av konstnärer

Som medlem i den internationella teaterkritikerorganisationen AITC-IATC ställer sig Svenska Teaterkritikers förening bakom nedanstående skrivelse i solidaritet med de konstnärer och journalister runt om i världen som hotas, förtrycks och trakasseras på grund av sitt yrkesutövande.

Cecilia Djurberg, ordförande i Svenska Teaterkritikers Förening

AN OPEN LETTER ON THE OPPRESSION OF INTERNATIONAL ARTISTS
In the wake of governmental repression of theater artists in Hungary and, more recently, in Belarus, the International Association of Theatre Critics (AICT-IATC) adds its voice to the global chorus calling for greater freedom on the pages of publications and on the stages of oppressed theatre companies.
As a non-profit, Non-Govermental Organization recognized under Statute B of UNESCO, the purpose of the IATC is to promote international cooperation through international engagement and advocacy for building bridges among cultures. In the recent repression and imprisonment of theatre artists, Aleksandr G. Lukashenko gives credence to critics who have called Belarus “the last true remaining dictatorship in the heart of Europe.” According to the New York Times, the deeply contentious election of December 19, 2010, after which Lukashenko claimed to have received 79 percent of the vote, led to the leader’s announcement that more than 600 “bandits and saboteurs,” including several of his opponents, had been arrested.
The leadership of the IATC is deeply disturbed by the rising international tide of oppression of the arts and literature, especially of theatres and theatre artists. We deplore the conviction and brief imprisonment of Belarus Free Theatre’s company manager Artiom Zhelezniak on charges of ”illegal assembly.” We celebrate the departure from Belarus of company members Nikolai Khalezin, Natalia Kolyada and others, who have been recognized internationally and were honored with a ”Special Mention” by the Europe Theatre Prize.
Members of the IATC are theatre critics, but we are also theatre advocates and we will resist all governmental attempts to censor or otherwise marginalize the important work of our global theatre artists. When some artists and writers are not free to think, work, and create in an unrestricted manner, we all suffer a loss of freedom and of human possibility.
We call on all who love freedom—artists, audience members, governments—to rally against these specific oppressions, to agitate for greater creative freedom, and to join our voices in support of those who cannot, or may not, speak for themselves. We encourage our members to shine a bright light on these events and to keep these matters in the forefront of our global artistic discourse.

If we join together in this struggle, we shall prevail. Sincerely,
Yun-Cheol Kim, President (Korea) Michel Vaïs, Secretary General (Canada)
Association internationale des critiques de théâtre / International Association of Theatre Critics (AICT-IATC)

Läs också gärna
Rykten om petad ungersk nationalteaterchef
Kulturcensuren i Ungern
Avskedsbrev från en kritiker
Intervjuar Belarus Free Theatre

Rykten om petad ungersk nationalteaterchef

Jag har tidigare skrivit om kulturcensuren i Ungern och detta lands nya medielagar här, och sen sist har det uppstått rykten om att den ungerska nationalteaterns chef Róbert Alföldi ska ha fått sparken, precis som han hotats att göra, för att han inte passar makthavarna. Detta har bland annat Svensk Teaterunion skrivit i sitt nyhetsbrev. Nu stämmer inte detta, vilket Sveriges Radios Kulturkorre Gunnar Bolin redde ut i gårdagens Kulturnytt. Alföldi sitter alltså kvar. Än så länge…

Inleder året med att hålla koll på synderna

Jag gillar ju synd men ett årsskifte med en massa löften om att inte synda för mycket  förpliktigar. Mitt nyårslöfte är att bara synda rätt synder och jag tackar Mindpark för detta nyårsnyttiga inlägg om socialmediala journalisters sju dödssynder. Mer än att jag ska försöka undvika dem 2011 och att inlägget är bra formulerat hinner jag inte skriva just nu, inte pga lättja eller högmod utan pga gammal hederlig tidsbrist. Gott Nytt År!