Kritcirkeln är tillbaka! Om teateråret som gått och årets första premiärer

Vår teaterkritiska podcast Kritcirkeln är tillbaka! I detta avsnitt lanserar vi oss som teaterkritikernas motsvarighet till MattssonHelin-podden, eftersom vi numera är kritiker på varsin kvällstidning (inga jämförelser whatsoever i övrigt). Vi blickar tillbaka på scenkonståret 2017, då trenden med teaterbearbetningar av böcker så att säga var stabil. Vi pratar om årets första premiärer, som båda råkat bli på Dramaten: Häxorna och Tartuffe. Och så ser vi Eirik Stubøs Oidipus/Antigone, när vi ändå är på Dramaten.
Med Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg

Kreddlista på sånt vi pratar om i avsnitt 7:

Houellebecq! Institutet, Siriusteatern och Teaterhögskolan i Helsingfors, på STOFF-festivalen

Främlingsleguanen av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan fyra

Hamlet av Jens Ohlin och Hannes Meidal Teater Galeasen

Häxorna av Roald Dahl, manus David Wood, regi Alexander Mørk-Eidem,, Dramaten

Swede Hollow av Ola Larsmo, regi Alexander Mørk-Eidem, Dramaten

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström på Kulturhuset Stadsteatern och Vattnäs konsertlada

Half life av Sharon Eyal och De l’origine av Olivier Dubois, Kungliga Baletten

Max+ : Untitled Black av Sharon Eyal/Gai Behar och Max av Ohad Naharin, Göteborgsoperans danskompani

NINA – Materialize Sacrifice av Jo Kamamori, Noism1 (Japan) på City Contemporary Dance Festival, Hongkong

Cullbergbalettens 50-årsjubileum på Dansens hus, Eurydike är död av Birgit Cullberg

Mental states of Sweden in Dance av Mattias Andersson och Cullbergbaletten

Nicht Schlafen av Alain Platel, Les Ballets C de la B på Dansens Hus

Dancing on the front porch of heaven – Odes to love and loss av Ulysses Dove med Stockholm 59 North på Orionteatern

The Wonderful and the Ordinary av Gunilla Heilborn, I samarbete med Theater Im Bahnhof, på Dansens hus

Orionteatern: Arise Amazons av Karin Victorin och Rebecka Tiger, Hålet av Mattias Fransson, Automata av Erik Holmström/Malmö Dockteater

Dracula av Victoria Borisova-Ollas på Kungliga Operan och SVT Play

Tartuffe av Molière, regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten

Elektra av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles, regi Staffan Valdemar Holm, Kungliga Operan

Oidipus/Antigone av Sofokles i regi av Eirik Stubø på Dramaten

Gunilla Brodrejs lista på ”10 sceniska grepp som teatrarna måste sluta med 2018” i Expressen Kultur 17 januari

 

Annons

Teater Galeasen, Masthuggsteatern och Jefta van Dinther prisas av Svenska Teaterkritikers Förening

Svenska Teaterkritikers Förenings medlemmar har röstat fram Teater Galeasen i Stockholm till 2013 års Teaterpristagare och Masthuggsteatern i Göteborg till 2013 års Barn- och ungdomsteaterpristagare. Koreografen Jefta van Dinther har av Svenska Teaterkritikers Förenings dansprisjury utsetts till 2013 års Danspristagare.

Läs mer om teaterkritikernas priser och de fullständiga motiveringarna till 2013 års pristagare på Svenska Teaterkritikers förenings webb Teaterkritiker.se

Svenska Teaterkritikers förenings Danspris utdelat till Veera Suvalo Grimberg

Svenska Teaterkritikers Förenings Danspris för 2012 överlämnades till koreografen och dansaren Veera Suvalo Grimberg vid invigningen av Göteborg Dans- och Teaterfestival onsdagen den 15 maj.

Danspriset för 2012 tilldelas Veera Suvalo Grimberg, konstnärlig ledare för Danskompaniet Spinn som är Sveriges första integrerade danskompani med professionella dansare med och utan funktionshinder, med följande motivering:

Koreografen och dansaren VEERA SUVALO GRIMBERG för hennes nyfikna, oförskräckta och okonventionella arbete med att spränga danskonstens gränser för såväl uttryck och utövare som publik. Som initiativtagare och konstnärlig ledare för Sveriges första professionella integrerade danskompani, Spinn, utmanar, inspirerar och överraskar hon vårt moderna dansliv.

Läs mer och se bild från prisutdelningen här

Lyssna på samtalet om teaterkritik från Göteborgs Dans- och teaterfestival

Här finns panelsamtalet om teaterkritikens framtid som ägde rum på Göteborgs Dans- och Teaterfestival att lyssna på som poddradio

Läs också gärna Axel Tenghamns rapport
och Margareta Sörensons i Expressen

Recenserar Lesley Leslie-Spinks Mats Ek-utställning på Dansmuseet

Häpp! Här är  min recension i Kulturnytt av Mats Ek-utställningen på Dansmuseet med bilder av fotografen Lesley Leslie-Spinks, som följt Mats Ek och Cullbergbaletten med sin kamera i 35 år.

Recenserar Kenneth Kvarnströms nya Youmakeme i Kulturnytt idag

Här kan man läsa eller lyssna på min recension av Kenneth Kvarnströms nya stycke Youmakeme, för Helsinki Dance Company, som jag såg på Dansens Hus i Stockholm igår.  Recensionen gick i Kulturnytt idag – på självaste Dansens Dag – och jag ska erkänna att jag inte riktigt kände att jag fick med allt, men så är det ofta när man ska lämna en recension snabbt och sent och måste hålla sig väldigt kortfattad. Om man som jag dessutom gärna vill ha med musikinslagen (fnuttar av Muse version av Feeling Good resp Diamanda Galás  version av Gloomy Sunday), särskilt som konceptet här vilade så tungt och symboliskt på musikvalen, då får man vackert stryka ner sin text.
   Jaja, nog med ursäkter. Men säg gärna vad du tycker och tänker om min recension och vad du själv tyckte om Youmakeme, om du också sett den. Jag kan absolut prata längre än 2 minuter om den.

Cecilia

Kvartalsrapport: Sett på scen på senaste tiden

Fatta – jag hinner inte detta. Men om jag ska komma ihåg vad jag sett och gjort senaste tiden måste jag.  Så en kort lista, utan inbördes beundran i sifferordningen:

1. Nya Moderna Dansteatern är jättespännande. Den nya chefen Danjel Anderssons  självpåtagna hybrisprofilering  MDT Sthlm-the place to be stämmer faktiskt. Pieter Ampe & Guilherme Garridos ”nakenbalett”   Still Standing You – som öppnade säsongen – la upp förväntningarna rejält,  så när jag nu i helgen troligen inte hinner se Mette Ingvartsen & Guillem Mont de Palol All the way out there… känner jag att det går rakt in på förlustkontot. Nya MDT är en scen man verkligen måste följa.

2. Klungans Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter var lika bra som jag förväntat mig. De slipar sina manus allt bättre och kanske att denna lutar sig mer inåt teatern än ”Hemgiften”, men naturligtvis är Egerbladhs koreografi intressant ur fler aspekter. Gillar hur de lyckas förhålla sig med uprätthållet intresse till sina beprövade figurer. Igenkänning utan urvattning. Sevärd såklart, spelas fortfarande på Dansens Hus i Stockholm.

3. Unga Klaras alltid lika beundransvärda tradition av otraditionellt hantverk är värt ett besök. Dubbelföreställningen Uppfostrarna och De ouppfostringsbara av Erik Uddenberg, regi Suzanne Osten är en intressant och – i positiv bemärkelse – nyttig studie i relationer mellan barn och vuxna. Skådespeleriet är överlag en fröjd, en lekfull medvetenhet vars igenkänning vinner på knockout. Inte för att man som småbarnsmorsa egentligen behöver gå på teater för att se realistiskt absurda ta-på-sig-overallen-scener, men här blir det ändå en fördjupad konstnärlig upplevelse.  Så även om andra delen av föreställningen har några tempofall och sätter lite väl stor tilltro till sina humoristiska halvmasker, så är detta en föreställning jag rekommenderar varmt. Den som följt Unga Klara i några år kan också njuta av att man här lyckats hitta helt färska förmågor i några återkommand rolltyper. Plus att man får mingla med ensemblen efteråt – ”vid poolen”.

4. Jag har också sett fantastiska Ingela Olsson i Teater Galeasens uppsättning av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.  Den är värd att nämna av två enkla anledningar. Ingela Olsson och Didions starka berättelse. Jag gråter alltså mycket sällan på teatern, men här forsade det i princip. Och jag gillade det. Ska jag vara petig var det nog mest själva Ingela och själva berättelsens förtjänst.  Jag vet att monologer inte är de lättaste att ge sig på, men här hade jag önskat att regissören Tatu Hämäläinen hade dödat den alltför slitna metateaterdarlingen och bara gett fan i det krystade försöket att ”bryta illusionen”. Nu får det liksom fan räcka med teater som leker att den är teater. I övrigt, och säkerligen för alla andra som inte lider av samma kritikersjuka som jag gör, är uppsättningen oerhört sevärd.  Av exakt samma anledning som Ann Petrén är sevärd i Christina Ouzounidis Vit, Rik, Fri på Stockholms stadsteater (spelas fortfarande och lär visst vara förlängd till hösten,  nytt biljettsläpp på gång hörde jag en fågel kvittra). Det här är alltså grymma (kvinnliga!)  skådespelare som framför grymma monologer. Tänk bort metalagren bara så blir’e katharsis på direkten.  Teater Galeasen ska också ha major cred för sin envisa satsning på enbart kvinnliga dramatiker i år! Men glöm alltså inte näsduk!

5. Cullbergbalettens Ekman’s Triptych – a study of entertainment  återkommer snart till Dansens Hus i Stockholm. Cullbergdansare är alltid en njutning, och även om man kan tycka att unge herr Alexander Ekman kanske tog på sej en lite väl stor kostym denna gång (inte lätt att leva upp till rollen som underbarn) så har den ombytliga föreställningen många kvaliteter. Insikten att begreppet ”underhållning” verkligen har en baksida är den starkt förankrade filosofiska tanken som trots några invändningar får denna ”show” att vrida min tumme uppåt. Gå och se!

Ikväll går jag på Teater Giljotins jättesatsning Bli en dåre!  Debatten har varit igång ett tag – om huruvida det är ok att leka mentalsjukhus på teatern osv –  och nu känner jag att jag måste bilda mej en egen uppfattning. Och framförallt inte missa chansen att få se favvo-Gunilla Röör in action. Henne bör man liksom aldrig missa.

Trisha Brown Company: Repertory evening på Dansens Hus i Stockholm

Trisha Brown Dance company: Repertory evening
Dansens Hus, Stockholm 27 januari 2011

20-årsfirande Dansens Hus öppnar sitt jubileumsår med ett gästspel av den amerikanska dansikonen Trisha Browns danskompani. Dansens hus chef Virve Sutinen sa i sitt jubileumstal, som inledde kvällen och som hon höll på engelska, att ”Dansens hus handlar om tillgång, utbud och dialog och om att göra dansen till allmängods.” Utifrån dessa ord är kvällens program utmärkt – man lever som man lär på Dansens hus och vi kan bara hoppas att man gör så i ytterligare 20 år, minst.

Programmet Repertory evening bjuder på fyra verk av koreografen Trisha Brown (f 1936), två från 1980-talet, ett 1990-talsverk samt det nyaste från 2009. Att få se dessa fyra, korta verk ur Browns dansdansiga repertoar samma kväll är inte bara ett lyxupplägg, utan ett utmärkt tillfälle att överblicka ett konstnärskap och dess utveckling under de tre representerade decennierna.

Först ut är Set and Reset från 1983, till tidsinspirerad musik, ”Long time no see”, av Laurie Anderson. Under Robert Rauschenbergs geometriska filmprojektionskulptur, där projicerade, svartvita filmklipp visas och ett påtagligt, daterat informationsbrus tränger igenom ljudbilden, rör sig de sex dansarna i lätta, linjära rörelser som bildar geografiska formationer. Kostymernas tunna tyger har liksom scenografin mönstrats med symboliska informationsmotiv: detaljer från tavlor och skulpturer som konstraterar den betydligt yngre kommunikationsformen på skärmarna, trots att dessa filmklipp i publikens ögon blinkar dåtid. Och det är tydligt varför stycket kändes så fräscht och framåtblickande när det var nytt – för så här nästan 30 år efter uruppförandet känns det fortfarande angeläget och framåtblickande i sitt utforskande av kommunikation inom givna ramar.

I skenet av kvällens andra verk kan man dock ställa frågan varför just Set and Reset anses vara det verk som lyft fram Trisha Brown som abstrakt koreograf, för om det är något av kvällens stycken som lockar åskådaren att leta efter budskap, så är det detta – skapat i it-epokens vagga, när samhället allt tydligare börjat forma sig av mediernas genomslag och man som åskådare tvingas växla mellan scenens olika bildspråk med risk för att missa något. Dansarnas bumpande och lekfulla knuffkonkurrerande kan ju också sägs handla om publikens reception och scenens fokus.

Mycket mer abstraherad är nämligen den precisionsstarka dansaren Dai Jian, i solostycket If you couldn’t see me, från 1994. Återigen har konstnären Robert Rauschenberg satt sin prägel på Browns koreografi, i den enkla kostymens två kjoltygstycken och det dominanta ljuset som liksom utmejslar Dai Jians bara överkropp. Kommunikationen ligger som en undertryckt undertext när dansaren jobbar med ryggen mot publiken i starka övningsposer som upphöjs till skulpturala manifestationer utan att alls möta publikens blick.

Lika lätt som rökmaskinsröken i stycket Opal Loop från 1983 flyger minnet av dess sirliga koreografi. Det är vackert att se på men svårt att hänga upp på något beständigt när kompositionen har så lösa konturer att verket liksom kommer och skingras, precis som ett moln.

Trisha Brown-kvällen avslutas med koreografens senaste skapelse L’amour au théâtre, som är ett slags lek med klassiskt bild- och rörelsespråk till utdrag ur Jean-Philippe Rameaus barockopera Hippoyte et Aricie. Musiken och de till synes hastigt ditmålade penseldragen i scenografifonden, signerad Trisha Brown själv, pekar på helt olika tidsepoker. Som ett ytterligare tidslager lägger de två dansparen på scenen koreografens starkt kännetecknande lätthet i rörelser som växlar mellan samtida abstraktion och historiens figurativa myter, en häst, en ryttare, en skytt – och kvällens största känsloutspel.

Cecilia Djurberg

Se klipp ur Set and reset, If you couldn’t see me och L’Amour au théâtre på Trisha Brown companys webbplats. Samtliga är från originaluppsättningarna, dvs de tidigare verken framförs i videorna av andra dansare än de som medverkar på Dansens Hus.

Årets nomineringar till kritikerpriserna – så bra att det blir svårt att rösta

Nu har jag, som ordförande i Svenska Teaterkritikers förening,  precis offentliggjort de nominerade till årets kritikerpriser. Efter  nomineringsmötet,  som vi av tradition håller kring Lucia och där vi buttra teaterkritiker äter massor av pepparkakor för att bli så snälla som möjligt, har motiveringar filats fram enligt nedanstående. Ovanligt många kvinnor är nominerade i år – faktiskt 100% kvinnor till årets Teaterpris. Samtliga kandidater är så bra att jag inte riktigt vet hur jag ska rösta, men jag har två veckor på mig att fundera. I mitten av januari har alla medlemmar röstat färdigt, då tillkännager vi pristagarna, inklusive vår dansjurys val av Danspristagare.

Nominerade till Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris för 2010 är:

Skådespelaren Nina Zanjani
för hennes starkt drabbande gestaltning av titelrollen i Klaras resa på Göteborgs stadsteater. Vidöppen, med rasande och förtvivlad inlevelse och bredd i uttrycket, skildrar hon en ung människa i gungning med sig själv, på väg i och ur psykosens grepp. Ångest, rädsla och manier lika väl som styrka, livsglädje och ambition strömmar ur skådespelarens ögon, rörelser, gester och tonfall. Nina Zanjani är uppsättningens självklara nav.

Dramatikern Christina Ouzounidis
är en stark röst i den svenska dramatiken. Från experimentscenen Teatr Weimar i Malmö har hon med sin på klassisk grekisk grund nutida dramatik förnyat svensk teater med intellektuell skärpa och rasande engagemang. Årets uppsättningar av den Orestienbaserade Lagarna; Medeamonologen De måste dö och Klytaimnestra-monologen Vit, Rik, Fri genljuder av vår tids frågor om makt, kön och identitet. Christina Ouzounidis gör så att vi hör vårt eget språk, hur det styr våra tankar och sätter gränser för vår förståelse av världen.

Regissören Mellika Melouani Melani
överraskar, oroar, djuplodar och imponerar som teatermakare. Med en samtidsladdad Carmen på Backa teater, med Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs Stadsteater och med installationen Arabiska mäns mobbade kroppar för Teater Tribunalen har hon under året visat upp en imponerande bredd i tematik, teknik, estetik och genre: i Carmen med terroristskrud och nytänkt musik, i Babel en kamp med en svårbemästrad text, i installationen med såpbubblors skimmer kring en kontroversiell politisk fråga.

Nominerade till Svenska Teaterkritikers förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2010 är:

Uppsättningen De röda skorna
efter HC Andersen i bearbetning och regi av Carolina Frände, Stockholms stadsteater Skärholmen
Carolina Frändes bearbetning av H C Andersens De röda skorna korsar tidlöshet och samtid så att en flicka får utrymme att växa. På Stockholms stadsteaters Skärholmenscen dansar Siri Hamari och Emil Almén fram historien om livets grymhet och dess farliga lockelser utan knarrande ljud och utan repliker, men med grymt vacker sagokänsla till Niklas Brommares klangrika musik.

Uppsättningen Gossen och kärleken till tre apelsiner
av Leif Hultquist & Sven Wagelin-Challis, Kungliga Operan
Leif Hultquists och Sven Wagelin Challis dockopera för barn från två är ett saftigt allkonstverk för stora och små. I äventyret om den sjuka gossen som finner en kär syster vid apelsinvägens slut samsas dockor, dockspelare, orkester och sångare kring ett tydligt och bildrikt barnperspektiv, samtidigt som historien och iscensättningen stärks av inbjudande referenser från och till den vuxna operavärlden.

Koreografen Anna Vnuk
Kött, Backa Teater
Anna Vnuk rör sig avspänt mellan scenens olika uttryck. Från sina tidiga soloföreställningar har hon vuxit på bredden och djupet. I Kött på Backa Teater går hon tätt inpå känslorna och ger en fullödig lektion i sexualitetens lust och längtan. Med ogenerat tilltal och säkert helhetsgrepp om ord och rörelse skapar hon dansteater som rakt och poetiskt skildrar hela kroppens glädje och själens innersta längtan.

Göteborgs Dans & Teaterfestival, del 2: Transdans och konsumtionskritik

Jag tog en tvådagarspaus och åkte sen tillbaka till Göteborgs Dans och Teaterfestival. Den rapporten, om ”Transdans och konsumtionskritik” finns här. Nedan några mobilkamerabilder från den egentligen mest misslyckade produktionen jag såg under min GBG part II-vända: österrikiska Theater im Bahnhofs Death of a Cardholder. Men det fanns poänger där, greppet är onekligen intressant, med konsumtionskritik och memento mori-snack mitt i shoppingmeckat Nordstan.