Cecilia Djurberg

Det krävs en dåre för att orka Bli en dåre

Posted in Kultur, Scenkonst, Teater, Uncategorized by Cecilia Djurberg on april 11, 2011

Jag gick alltså på Teater Giljotins Bli en dåre i fredags. Närmare bestämt på de första fyra timmarna av helgens inplanerade 48-timmars vansinnesexkursion, men efter fyra timmar fick det räcka för min del.
Ja, jag är besviken, för jag ville verkligen att det här skulle vara nåt att skriva hem om. Jag vet att teatern storsatsat, det är berömvärt, och jag ville gärna kunna skriva att den debatt som uppstått är helt befängd, och det kan jag visserligen ändå. Min principiella ståndpunkt är ju den att konsten måste få utforska allt den vill och hur den vill.  Men trots en oerhört stimulerande scenografi, som tagit över hela teaterhuset vid S:t Eriksplan med inslag som dårligt uppstoppade djur och det otroligt kulturhumoristiskt galna greppet med inte mindre än två (2) tavlor av gråtande barn, går jag inte igång på Bli en dåre.  Scenografen Youlian Tabakov får alltså guldstjärna för att ha lyckats förvandla en friteater till en institution, men helhetsupplägget är betydligt blaskigare än den soppa som serveras under kvällen. Soppan är nämligen piffad med just den udden av chili som Bli en dåre hade behövt för att bli intressant. Den föreställningen, den kvällen som jag gick, rymde tyvärr allt det jag har svårt för när det gäller såväl improvisationsteater som lajv. Först efter 1 timme och en kvart blir jag överhuvud taget tilltalad och detta efter att ha suttit i väntrum och personalrum utan någon som helst förväntningsskapande information.

Ok, att vänta jättelänge på sin tur är i och för sig en korrekt poängterad kritik av sjukvården generellt, men som konst betraktat är det ett rätt ointressant grepp. En fredagkväll efter en lång arbetsvecka rent av ett sömnpiller.
Visst finns absolut några enstaka laddade prestationer, såsom Gunilla Röörs nästan alltid briljanta uppenbarelse eller Tanya Manevas helt unika och briljanta förmåga att gestalta vansinne,  men dessa infall lyckas tyvärr inte rädda en trögmanglad historia som fastnat i en idé utan att komma längre trots att man fortsätter och fortsätter i fyra, eller uppåt 48 timmar.

Ok, jag kan ha haft otur. Min väninna som var med blev ”patient” och fick en mycket rappare behandling, åtminstone inledningsvis. Jag blev ”personal” (efter 1.15 gick jag på en treminuters anställningsintervju och fick – inte oväntat – jobbet) utan att få några som helst instruktioner eller rollbeskrivningar. Jämfört med såväl lajv som improvisationsteater (det är alltså de spelformer som ligger närmast tillhands att jämföra med) är Bli en dåre till och med en blek historia. Som performancestycke betraktat, med utmattning som metod, funkar det förstås på ett annat sätt. Fast eftersom man faktiskt väljer helt själv om man vill skriva in sig på det här hospitalet, kan man också välja att slippa mattas ut –  så till vida man inte redan är en dåre. Jag har alltså inga som helst diskussioner om ämnet med mig ut från teatern, som jag inte redan hade.

Läs vad andra skrivit om Bli en dåre
Sebastian Gröndahl, Nummer.se
Sara Granath, SvD
Ann Heberlein, DN

Amelie Björck, GP
Maina Arvas, DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: