Cecilia Djurberg

Kvartalsrapport: Sett på scen på senaste tiden

Posted in Dans, Kultur, Scenkonst, Teater, Uncategorized by Cecilia Djurberg on april 8, 2011

Fatta – jag hinner inte detta. Men om jag ska komma ihåg vad jag sett och gjort senaste tiden måste jag.  Så en kort lista, utan inbördes beundran i sifferordningen:

1. Nya Moderna Dansteatern är jättespännande. Den nya chefen Danjel Anderssons  självpåtagna hybrisprofilering  MDT Sthlm-the place to be stämmer faktiskt. Pieter Ampe & Guilherme Garridos ”nakenbalett”   Still Standing You – som öppnade säsongen – la upp förväntningarna rejält,  så när jag nu i helgen troligen inte hinner se Mette Ingvartsen & Guillem Mont de Palol All the way out there… känner jag att det går rakt in på förlustkontot. Nya MDT är en scen man verkligen måste följa.

2. Klungans Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter var lika bra som jag förväntat mig. De slipar sina manus allt bättre och kanske att denna lutar sig mer inåt teatern än ”Hemgiften”, men naturligtvis är Egerbladhs koreografi intressant ur fler aspekter. Gillar hur de lyckas förhålla sig med uprätthållet intresse till sina beprövade figurer. Igenkänning utan urvattning. Sevärd såklart, spelas fortfarande på Dansens Hus i Stockholm.

3. Unga Klaras alltid lika beundransvärda tradition av otraditionellt hantverk är värt ett besök. Dubbelföreställningen Uppfostrarna och De ouppfostringsbara av Erik Uddenberg, regi Suzanne Osten är en intressant och – i positiv bemärkelse – nyttig studie i relationer mellan barn och vuxna. Skådespeleriet är överlag en fröjd, en lekfull medvetenhet vars igenkänning vinner på knockout. Inte för att man som småbarnsmorsa egentligen behöver gå på teater för att se realistiskt absurda ta-på-sig-overallen-scener, men här blir det ändå en fördjupad konstnärlig upplevelse.  Så även om andra delen av föreställningen har några tempofall och sätter lite väl stor tilltro till sina humoristiska halvmasker, så är detta en föreställning jag rekommenderar varmt. Den som följt Unga Klara i några år kan också njuta av att man här lyckats hitta helt färska förmågor i några återkommand rolltyper. Plus att man får mingla med ensemblen efteråt – ”vid poolen”.

4. Jag har också sett fantastiska Ingela Olsson i Teater Galeasens uppsättning av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.  Den är värd att nämna av två enkla anledningar. Ingela Olsson och Didions starka berättelse. Jag gråter alltså mycket sällan på teatern, men här forsade det i princip. Och jag gillade det. Ska jag vara petig var det nog mest själva Ingela och själva berättelsens förtjänst.  Jag vet att monologer inte är de lättaste att ge sig på, men här hade jag önskat att regissören Tatu Hämäläinen hade dödat den alltför slitna metateaterdarlingen och bara gett fan i det krystade försöket att ”bryta illusionen”. Nu får det liksom fan räcka med teater som leker att den är teater. I övrigt, och säkerligen för alla andra som inte lider av samma kritikersjuka som jag gör, är uppsättningen oerhört sevärd.  Av exakt samma anledning som Ann Petrén är sevärd i Christina Ouzounidis Vit, Rik, FriStockholms stadsteater (spelas fortfarande och lär visst vara förlängd till hösten,  nytt biljettsläpp på gång hörde jag en fågel kvittra). Det här är alltså grymma (kvinnliga!)  skådespelare som framför grymma monologer. Tänk bort metalagren bara så blir’e katharsis på direkten.  Teater Galeasen ska också ha major cred för sin envisa satsning på enbart kvinnliga dramatiker i år! Men glöm alltså inte näsduk!

5. Cullbergbalettens Ekman’s Triptych – a study of entertainment  återkommer snart till Dansens Hus i Stockholm. Cullbergdansare är alltid en njutning, och även om man kan tycka att unge herr Alexander Ekman kanske tog på sej en lite väl stor kostym denna gång (inte lätt att leva upp till rollen som underbarn) så har den ombytliga föreställningen många kvaliteter. Insikten att begreppet ”underhållning” verkligen har en baksida är den starkt förankrade filosofiska tanken som trots några invändningar får denna ”show” att vrida min tumme uppåt. Gå och se!

Ikväll går jag på Teater Giljotins jättesatsning Bli en dåre!  Debatten har varit igång ett tag – om huruvida det är ok att leka mentalsjukhus på teatern osv –  och nu känner jag att jag måste bilda mej en egen uppfattning. Och framförallt inte missa chansen att få se favvo-Gunilla Röör in action. Henne bör man liksom aldrig missa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: