Cecilia Djurberg

Recenserar Kenneth Kvarnströms nya Youmakeme i Kulturnytt idag

Posted in Dans, Kultur, Scenkonst, Uncategorized by Cecilia Djurberg on april 29, 2011

Här kan man läsa eller lyssna på min recension av Kenneth Kvarnströms nya stycke Youmakeme, för Helsinki Dance Company, som jag såg på Dansens Hus i Stockholm igår.  Recensionen gick i Kulturnytt idag – på självaste Dansens Dag – och jag ska erkänna att jag inte riktigt kände att jag fick med allt, men så är det ofta när man ska lämna en recension snabbt och sent och måste hålla sig väldigt kortfattad. Om man som jag dessutom gärna vill ha med musikinslagen (fnuttar av Muse version av Feeling Good resp Diamanda Galás  version av Gloomy Sunday), särskilt som konceptet här vilade så tungt och symboliskt på musikvalen, då får man vackert stryka ner sin text.
   Jaja, nog med ursäkter. Men säg gärna vad du tycker och tänker om min recension och vad du själv tyckte om Youmakeme, om du också sett den. Jag kan absolut prata längre än 2 minuter om den.

Cecilia

Försöker mäta hur långt kvar vi har till teaterkritik 3.0 på Medieormen

Posted in Kultur, Medier, Scenkonst, Teater by Cecilia Djurberg on april 21, 2011

Jag har skrivit jättelångt på Medieormen om hur jag ser på vägen till framtidens teaterkritik.:

När det gäller kulturjournalistikens flaggskepp – kritiken – finns det nog väldigt många som tror, antar eller hoppas att kritiken kommer att förbli som den alltid varit. Om den nu inte lägger sig ner och självdör, vilket en skock olyckskorpar brukar kraxa om.
   Jag tror/hoppas varken det ena eller det andra. Men det är ett faktum att utrymmet för kritik krymper i traditionella medier. Och inte riktigt fått någon balanserande motsvarighet i nyare medier

 

Hela inlägget: Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?

Läs också gärna: Avskedsbrev från en kritiker

Det krävs en dåre för att orka Bli en dåre

Posted in Kultur, Scenkonst, Teater, Uncategorized by Cecilia Djurberg on april 11, 2011

Jag gick alltså på Teater Giljotins Bli en dåre i fredags. Närmare bestämt på de första fyra timmarna av helgens inplanerade 48-timmars vansinnesexkursion, men efter fyra timmar fick det räcka för min del.
Ja, jag är besviken, för jag ville verkligen att det här skulle vara nåt att skriva hem om. Jag vet att teatern storsatsat, det är berömvärt, och jag ville gärna kunna skriva att den debatt som uppstått är helt befängd, och det kan jag visserligen ändå. Min principiella ståndpunkt är ju den att konsten måste få utforska allt den vill och hur den vill.  Men trots en oerhört stimulerande scenografi, som tagit över hela teaterhuset vid S:t Eriksplan med inslag som dårligt uppstoppade djur och det otroligt kulturhumoristiskt galna greppet med inte mindre än två (2) tavlor av gråtande barn, går jag inte igång på Bli en dåre.  Scenografen Youlian Tabakov får alltså guldstjärna för att ha lyckats förvandla en friteater till en institution, men helhetsupplägget är betydligt blaskigare än den soppa som serveras under kvällen. Soppan är nämligen piffad med just den udden av chili som Bli en dåre hade behövt för att bli intressant. Den föreställningen, den kvällen som jag gick, rymde tyvärr allt det jag har svårt för när det gäller såväl improvisationsteater som lajv. Först efter 1 timme och en kvart blir jag överhuvud taget tilltalad och detta efter att ha suttit i väntrum och personalrum utan någon som helst förväntningsskapande information.

Ok, att vänta jättelänge på sin tur är i och för sig en korrekt poängterad kritik av sjukvården generellt, men som konst betraktat är det ett rätt ointressant grepp. En fredagkväll efter en lång arbetsvecka rent av ett sömnpiller.
Visst finns absolut några enstaka laddade prestationer, såsom Gunilla Röörs nästan alltid briljanta uppenbarelse eller Tanya Manevas helt unika och briljanta förmåga att gestalta vansinne,  men dessa infall lyckas tyvärr inte rädda en trögmanglad historia som fastnat i en idé utan att komma längre trots att man fortsätter och fortsätter i fyra, eller uppåt 48 timmar.

Ok, jag kan ha haft otur. Min väninna som var med blev ”patient” och fick en mycket rappare behandling, åtminstone inledningsvis. Jag blev ”personal” (efter 1.15 gick jag på en treminuters anställningsintervju och fick – inte oväntat – jobbet) utan att få några som helst instruktioner eller rollbeskrivningar. Jämfört med såväl lajv som improvisationsteater (det är alltså de spelformer som ligger närmast tillhands att jämföra med) är Bli en dåre till och med en blek historia. Som performancestycke betraktat, med utmattning som metod, funkar det förstås på ett annat sätt. Fast eftersom man faktiskt väljer helt själv om man vill skriva in sig på det här hospitalet, kan man också välja att slippa mattas ut –  så till vida man inte redan är en dåre. Jag har alltså inga som helst diskussioner om ämnet med mig ut från teatern, som jag inte redan hade.

Läs vad andra skrivit om Bli en dåre
Sebastian Gröndahl, Nummer.se
Sara Granath, SvD
Ann Heberlein, DN

Amelie Björck, GP
Maina Arvas, DN

Kvartalsrapport: Sett på scen på senaste tiden

Posted in Dans, Kultur, Scenkonst, Teater, Uncategorized by Cecilia Djurberg on april 8, 2011

Fatta – jag hinner inte detta. Men om jag ska komma ihåg vad jag sett och gjort senaste tiden måste jag.  Så en kort lista, utan inbördes beundran i sifferordningen:

1. Nya Moderna Dansteatern är jättespännande. Den nya chefen Danjel Anderssons  självpåtagna hybrisprofilering  MDT Sthlm-the place to be stämmer faktiskt. Pieter Ampe & Guilherme Garridos ”nakenbalett”   Still Standing You – som öppnade säsongen – la upp förväntningarna rejält,  så när jag nu i helgen troligen inte hinner se Mette Ingvartsen & Guillem Mont de Palol All the way out there… känner jag att det går rakt in på förlustkontot. Nya MDT är en scen man verkligen måste följa.

2. Klungans Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter var lika bra som jag förväntat mig. De slipar sina manus allt bättre och kanske att denna lutar sig mer inåt teatern än ”Hemgiften”, men naturligtvis är Egerbladhs koreografi intressant ur fler aspekter. Gillar hur de lyckas förhålla sig med uprätthållet intresse till sina beprövade figurer. Igenkänning utan urvattning. Sevärd såklart, spelas fortfarande på Dansens Hus i Stockholm.

3. Unga Klaras alltid lika beundransvärda tradition av otraditionellt hantverk är värt ett besök. Dubbelföreställningen Uppfostrarna och De ouppfostringsbara av Erik Uddenberg, regi Suzanne Osten är en intressant och – i positiv bemärkelse – nyttig studie i relationer mellan barn och vuxna. Skådespeleriet är överlag en fröjd, en lekfull medvetenhet vars igenkänning vinner på knockout. Inte för att man som småbarnsmorsa egentligen behöver gå på teater för att se realistiskt absurda ta-på-sig-overallen-scener, men här blir det ändå en fördjupad konstnärlig upplevelse.  Så även om andra delen av föreställningen har några tempofall och sätter lite väl stor tilltro till sina humoristiska halvmasker, så är detta en föreställning jag rekommenderar varmt. Den som följt Unga Klara i några år kan också njuta av att man här lyckats hitta helt färska förmågor i några återkommand rolltyper. Plus att man får mingla med ensemblen efteråt – ”vid poolen”.

4. Jag har också sett fantastiska Ingela Olsson i Teater Galeasens uppsättning av Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.  Den är värd att nämna av två enkla anledningar. Ingela Olsson och Didions starka berättelse. Jag gråter alltså mycket sällan på teatern, men här forsade det i princip. Och jag gillade det. Ska jag vara petig var det nog mest själva Ingela och själva berättelsens förtjänst.  Jag vet att monologer inte är de lättaste att ge sig på, men här hade jag önskat att regissören Tatu Hämäläinen hade dödat den alltför slitna metateaterdarlingen och bara gett fan i det krystade försöket att ”bryta illusionen”. Nu får det liksom fan räcka med teater som leker att den är teater. I övrigt, och säkerligen för alla andra som inte lider av samma kritikersjuka som jag gör, är uppsättningen oerhört sevärd.  Av exakt samma anledning som Ann Petrén är sevärd i Christina Ouzounidis Vit, Rik, FriStockholms stadsteater (spelas fortfarande och lär visst vara förlängd till hösten,  nytt biljettsläpp på gång hörde jag en fågel kvittra). Det här är alltså grymma (kvinnliga!)  skådespelare som framför grymma monologer. Tänk bort metalagren bara så blir’e katharsis på direkten.  Teater Galeasen ska också ha major cred för sin envisa satsning på enbart kvinnliga dramatiker i år! Men glöm alltså inte näsduk!

5. Cullbergbalettens Ekman’s Triptych – a study of entertainment  återkommer snart till Dansens Hus i Stockholm. Cullbergdansare är alltid en njutning, och även om man kan tycka att unge herr Alexander Ekman kanske tog på sej en lite väl stor kostym denna gång (inte lätt att leva upp till rollen som underbarn) så har den ombytliga föreställningen många kvaliteter. Insikten att begreppet ”underhållning” verkligen har en baksida är den starkt förankrade filosofiska tanken som trots några invändningar får denna ”show” att vrida min tumme uppåt. Gå och se!

Ikväll går jag på Teater Giljotins jättesatsning Bli en dåre!  Debatten har varit igång ett tag – om huruvida det är ok att leka mentalsjukhus på teatern osv –  och nu känner jag att jag måste bilda mej en egen uppfattning. Och framförallt inte missa chansen att få se favvo-Gunilla Röör in action. Henne bör man liksom aldrig missa.

%d bloggare gillar detta: