Cecilia Djurberg

Kritcirkeln är tillbaka! Om teateråret som gått och årets första premiärer

Posted in Dans, Kritik, Kultur, Opera, Scenkonst, Teater, Teaterkritik by Cecilia Djurberg on januari 24, 2018

Vår teaterkritiska podcast Kritcirkeln är tillbaka! I detta avsnitt lanserar vi oss som teaterkritikernas motsvarighet till MattssonHelin-podden, eftersom vi numera är kritiker på varsin kvällstidning (inga jämförelser whatsoever i övrigt). Vi blickar tillbaka på scenkonståret 2017, då trenden med teaterbearbetningar av böcker så att säga var stabil. Vi pratar om årets första premiärer, som båda råkat bli på Dramaten: Häxorna och Tartuffe. Och så ser vi Eirik Stubøs Oidipus/Antigone, när vi ändå är på Dramaten.
Med Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg

Kreddlista på sånt vi pratar om i avsnitt 7:

Houellebecq! Institutet, Siriusteatern och Teaterhögskolan i Helsingfors, på STOFF-festivalen

Främlingsleguanen av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan fyra

Hamlet av Jens Ohlin och Hannes Meidal Teater Galeasen

Häxorna av Roald Dahl, manus David Wood, regi Alexander Mørk-Eidem,, Dramaten

Swede Hollow av Ola Larsmo, regi Alexander Mørk-Eidem, Dramaten

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström på Kulturhuset Stadsteatern och Vattnäs konsertlada

Half life av Sharon Eyal och De l’origine av Olivier Dubois, Kungliga Baletten

Max+ : Untitled Black av Sharon Eyal/Gai Behar och Max av Ohad Naharin, Göteborgsoperans danskompani

NINA – Materialize Sacrifice av Jo Kamamori, Noism1 (Japan) på City Contemporary Dance Festival, Hongkong

Cullbergbalettens 50-årsjubileum på Dansens hus, Eurydike är död av Birgit Cullberg

Mental states of Sweden in Dance av Mattias Andersson och Cullbergbaletten

Nicht Schlafen av Alain Platel, Les Ballets C de la B på Dansens Hus

Dancing on the front porch of heaven – Odes to love and loss av Ulysses Dove med Stockholm 59 North på Orionteatern

The Wonderful and the Ordinary av Gunilla Heilborn, I samarbete med Theater Im Bahnhof, på Dansens hus

Orionteatern: Arise Amazons av Karin Victorin och Rebecka Tiger, Hålet av Mattias Fransson, Automata av Erik Holmström/Malmö Dockteater

Dracula av Victoria Borisova-Ollas på Kungliga Operan och SVT Play

Tartuffe av Molière, regi Staffan Valdemar Holm, Dramaten

Elektra av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles, regi Staffan Valdemar Holm, Kungliga Operan

Oidipus/Antigone av Sofokles i regi av Eirik Stubø på Dramaten

Gunilla Brodrejs lista på ”10 sceniska grepp som teatrarna måste sluta med 2018” i Expressen Kultur 17 januari

 

Annonser

Min avskedskrönika från Medieormen – om sju års bevakning av medieutveckling

Posted in Medier by Cecilia Djurberg on januari 24, 2018

2010 startade jag Medieormen tillsammans med Sveriges Radios dåvarande vd:ar Mats Svegfors och Cilla Benkö. Vid årsskiftet lades diskussionssajten om jouralistik och medieutveckling ner av Sveriges Radio, och jag bestämde mig för att sluta. Med den här texten säger jag tack och adjö med en tillbakablick på sju års diskussioner om journalistik och medieutveckling.

 

MEDIEORMEN 2010-2017

Cecilia Djurberg tackar för sju års mediediskussioner – och ringlar vidare

Först publicerad på Medieormen Sveriges Radio tisdag 19 december 2017 kl 18.00

Som tidigare meddelats läggs Medieormen ner vid årsskiftet. Redaktören Cecilia Djurberg har ringlat med sedan starten och säger nu tack och adjö med en tillbakablick på sju års diskussioner om journalistik och medieutveckling.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

När Medieormen lanserades i november 2010 spådde Mats Svegfors och Cilla Benkö hur den traditionella journalistiken skulle påverkas av sociala medier och hur framtidens journalistik skulle bli en syntes mellan det gamla och det nya. Cilla Benkö sa att hon trodde att det skulle bli ”det bästa ur båda världarna.”

Som det ser ut idag skulle jag snarare säga att vi i mångt och mycket har fått se det värsta av två världar. Nyhetens behag under sociala medier-boomen fick den traditionella journalistiken att tappa självförtroendet, är min analys, och detta ledde till att mediebranschen började tumma på flera gamla goda deviser om vad som är god publicistik. Delvis kanske på grund av okunskap och ängslighet kring teknikens framfart och den förändrade ekonomin med sviktande annonsintäkter för innehållsproducenter, men säkerligen har även det ökande tempot på nätet, som drivits på av andra aktörer än traditionella publicister, bidragit en hel del.

Fortfarande kan vi se exempel på hur sociala medier och traditionella medier ställs mot varandra, som exempelvis efter attacken på Drottninggatan i Stockholm i april 2017. ” Debatten kastar oss tio år tillbaka i tiden”, skrev frilansjournalisten Malin Crona då. Vi har alltså kommit en bit på vägen, men diskuterar fortfarande ganska mycket samma frågor.

Ett återkommande tema på Medieormen har genom åren varit källkritik. Detta eftersom många journalister tycktes glömma bort den när de gick ut på nätet och började arbeta i sociala medier, men också för att vi lever i en tid när människor utan några som helst journalistiska kunskaper deltar flitigt i informationsspridningen, och där det finns krafter som utnyttjar allmänhetens okunskap eller godtrogenhet. Och journalisters.

Medieormens första vår sammanföll med den så kallade Arabiska våren, och här på Medieormen reflekterade journalisten Yasmine El Rafie kring hur hon under denna ”Twitter-revolution” blev medveten om såväl styrkorna som svagheterna med att använda sociala medier journalistiskt. Inte minst är checklistan om tio punkter för källkritik värd att repetera.

Denna höst har vi återigen utsatts för en ”massiv exponering av råa, obehandlade icke elit-källor” i sociala medier i samband med att ännu en sociala medier-revolution fått stort medialt genomslag: #metoo-uppropen om sexuella trakasserier och övergrepp. Lindrigt formulerat kan man väl säga att styrkan i när många människor samlas digitalt och crowdsourcar information och berättelser är fortsatt uppenbar, och en kraft att räkna med. Samtidigt kvarstår många av de problem som journalistiken och allmänheten aldrig till fullo lärt sig hantera efter den Arabiska våren. Ansvar, integritet, nyansering, respekt och källkritik i förhållande till information som sprids snabbt i sociala medier är fortfarande oerhört viktiga saker för hela samhället att fortsätta att jobba med tillsammans.

Det står också väldigt klart att det stora, samhälleliga genomslaget för sociala medier-kampanjer, från före den Arabiska våren till #metoo, har varit beroende av att de uppmärksammats av de traditionella medierna. Den traditionella journalistiken är fortfarande viktig för att sprida och ge legitimitet åt nyheter. Därmed har de traditionella medierna fortsatt stort ansvar för vad de väljer att uppmärksamma, och hur. Senaste tidens debatter om namnpubliceringar och pressetik i samband med #metoo är tydliga tecken på att mediebranschen befinner sig i något slags identitetkris där ansvaret för snedsteg och publiceringsbeslut gärna skjuts över på ”sociala medier”, eller ”medielogiken”. Medierna skapar samhället konstaterade Svegfors och Benkö redan 2010.  Och vi som jobbar i mediebranschen formar medierna, och medielogiken, kan vara värt att påminna om.

Ibland anförs klickjakt och viralklådor som orsak till att journalistiken har utvecklats som den har gjort, och den så kallade kvalitetsjournalistikens existens hotades enligt vissa av klickdöden.
Mätbar statistik är viktigt, det är viktigt att nå ut med sin journalistik, men statistik kan vara problematisk och all spridning är inte bra spridning. Medieormen myntade begreppet hånviralitet och publiken tröttnade på klickbejt. Men förhoppningsvis insåg vi, och glömmer inte bort, att det är minst lika viktigt att värna det publicistiska uppdraget och att vara medveten om vad som står på spel om man inte lyssnar på den kritik man får och om man inte lyckas föra en konstruktiv dialog med sin publik. Jag skrev att jag tyckte att vi måste börja prata om publikkontakt och publikförakt.

Just dialogen, den digitala dialogen i synnerhet, har varit ett annat  återkommande ämne på Medieormen. Svängdörrarna på kommentarsfälten, som stängts och öppnats i omgångar, har genom åren fläktat syre till eldiga diskussioner om såväl publicistik som näthat. Diskussioner som egentligen ständigt kokar ner till slutsatsen att det inte är själva tekniken det är fel på, utan att det handlar om grundläggande frågor om hur vi människor, både journalister och icke-journalister, uppför oss och kommunicerar med varandra på internet.

För att försöka förstå detta, och förhoppningsvis komma fram till hur det skulle kunna bli bättre, har Medieormen bland annat läst trollforskning som visar att det bor ett troll i oss alla och forskning om hur man bäst fäktas med de troll som är ute efter att förstöra samtalen. Vi har även ordnat en hel seminarieserie i fyra delar på temat Ordväxla med omsorg.

För att illustrera Medieormens fixering vid dialog- och kommentarsfält bjuder jag här på ytterligare några nedslag i ämnet genom åren:

Ja, ni ser ju… Men jag tycker alltså att det är väldigt, väldigt viktigt att vi blir bättre på att konversera på internet.

När de offentliga samtalen havererar slår debatterna ibland över i pajkastningar och i värsta fall hat och hot. Prästen, konstnären och satirikern Kent Wisti skrev om vad skuld och skam gör med oss i onlinevärlden, hur grundläggande mänskliga behov om längtan efter samhörighet påverkar hur vi agerar, och hur dessa behov bidrar till splittring och polarisering när de inte uppfylls. Och om det svåra med förlåtelse på internet:

 ”Jag menar att bristen på känsla av ansvarighet i samhället idag föder en skammens förlamning i debattklimatet. Förlåtelse görs inte möjligt och skammen blir lätt viral. Polariseringen vi ser i samhällsdebatten är djupt primitiv och handlar mer om reflexer än om reflektioner. Ryggen måste vaktas och minsta tecken på svaghet kan ge ett ödesdigert underläge. Att bli avvisad av den egna flocken innebär en ögonblicklig död. Överväganden görs om vad man egentligen får säga i det här jävla landet.”

Kent Wisti: När skammen blir viral

När man pratar om dialogens problem och möjligheter aktualiseras även frågan om en journalistroll i förändring, något som också det diskuterats flitigt på Medieormen. Av en panel i Almedalen 2011, av Malin Crona och Mikael Zackrisson 2011 och av Carl Fridh Kleberg 2012. Bland andra.
2014 läste vi en forskningsstudie som jämförde traditionella och nyare mediers förhållande till saklighet, oberoende och opartiskhet i den digitala eran.

Öppenhet och transparens är några egenskaper som ofta framhålls som viktiga för den moderna journalistiken och den ”nya” journalistrollen. Ofta i diskussioner som handlar om förtroende och trovärdighet. Men vi har också fått lära oss, av forskning på området, att transparens har liten betydelse för trovärdigheten.

Allt som oftast har diskussionerna om den förändrade journalistrollen på ett eller annat vis också tangerat journalisternas varumärken. Hösten 2017 kunde vi läsa ny forskning om hur journalister bygger sina varumärken på Twitter. Men mediebranschens förtjusning över sociala medier avtog under Medieormens livstid, visade två forskningsrapporter 2015, och i samband med Twitters 10-årsjublieum 2016 pratades det allt mer om att plattformen höll på att dö.

Facebook har tillskrivits en enorm makt över journalistiken, och mediehusen har under Medieormen-epoken lagt många ägg i Facebookkorgen. Många har hakat på den blåa jättens olika uppdateringar och infall, och mycket tid och energi har gått åt för att försöka klura ut hur algoritmerna kan överlistas så att den stora skaran användare på plattformen ska nås. Men nu, i takt med att allt fler kritiska röster höjs mot Facebook, både beträffande annonsintäkter och som ofta utpekad huvudmisstänkt i diskussioner om hur sociala medier påverkar människor negativt och exempelvis bidrar till att sprida missvisande och felaktig information kan vi nog börja prata om början till slutet för Facebooks dominans. Och det finns skäl att misstänka att även Facebook anar detta. Senaste tiden har de deltagit aktivt i diskussioner om problem relaterade till plattformen, och när denna text skrivs går Facebook återigen ut och försvarar sig: ”Facebook defends itself against critics of social media”

Bakgrund till detta senaste försvarstal var att vi nyligen kunde läsa den fd Facebook-medarbetaren Chamath Palihapitiyas stora ursäkt för vad han varit med och skapat, han menar att ”sociala medier sliter isär samhället” och pratar inte bara om Facebook, utan om hela det digitala ekosystemet: ”The short-term, dopamine-driven feedback loops we’ve created are destroying how society works”, apropå att plattformarna först och främst är byggda för att hålla kvar användarna i tjänsten, för annonsintäkternas skull, snarare än att göra dem lyckliga, välinformerade och mer sociala.

Varför människor går på bullshit, och dessutom sprider sånt vidare i sina nätverk, är något Medieormen frågat sig genom åren. Sen hittade vi en studie som äntligen forskat i saken. Ett större grepp om hur samhället påverkas av att vi idag har obegränsad tillgång till information, men ändå inte verkar bli smartare eller mer välinformerade utan fortsätter att gå på bluffar och myter, tar professor Tom Nichols i sin bok The Death of Expertise, som Medieormen skrev om i somras.

En tendens jag spårat senaste tiden, bland annat på olika konferenser med digitala teman, är att man allt oftare hör just resonemang om livet post-mobile och ”livet efter Facebook”. För förr eller senare kommer sannolikt insikten om att vi kanske inte längre vill se på världen enbart genom mobilskärmen. Eftersom vi vet att människor använder sociala medier annorlunda, jämfört när detta var nytt, finns det skäl att misstänka att många även kommer att ändra sitt mobiltelefonanvändande. Kanske till förmån för nyare teknik?

Denna svängning skulle jag gissa redan är på gång. I en studie från 2016 kunde vi exempelvis läsa om hur människor upplever uppmärksamhetsstriden på den låsta mobilskärmen – och vad folk egentligen tycker om flashar och pushnotiser. Spoiler: pushnotiserna både stör och uppskattas, beroende på hur ofta de kommer och hur de utformas.

Mot slutet av 2017 skriver NiemanLab att ett experiment de gjort visat att nyheter inte visas särskilt mycket för användarna på Facebook, och analysplattformen Parse.ly rapporterar att trafiken via Facebook till deras partners sajter sjunker. Däremot ökade trafiken via Google till samma sajter, vilket Parselys Conrad Lee tolkar som att det fortfarande finns ett intresse från människor att läsa nyheter.
NiemanLab gör varje år en sammanställning av spådomar inför det kommande året. Taylor Lorenz från The Daily Beast, sätter i sin spådom inför 2018 fingret på den här tendensen man har kunnat skönja ett tag, som jag tror kommer att bli tydligare, och hon spår att: Social and media will split

Så – om vi människor börjar tröttna på sociala medier, eller börjar använda dem på ett annat vis, och om vi börjar lära oss att kontrollera de digitalt genererade impulserna bättre så att vi inte bara rycks med av allt som blippar och flashar på våra mobilskärmar, och om vi flyttar våra onlinekonversationer från öppna forum till slutna, vilket mycket redan tyder på att vi börjat göra, ja då behöver också journalistiken hitta nya strategier för att bli vald av användarna. Då är tiden när man kunde skrika eller lura sig till uppmärksamhet på internet förbi. Då måste vi som publicerar oss på internet visa att vi har ett gott syfte och något bra att erbjuda när vi ber om folks uppmärksamhet.

De senaste åren har vi som deltagit på konferensen Internetdagarna fått höra flera talare som pratat om vikten av att göra gott, vilket tyder på att det faktiskt finns en vilja att styra upp allt det där som blivit fel, konstigt och dåligt på internet. Dessa personer har påmint om att det faktiskt är de som utvecklar tjänsterna, och bygger mötesplatserna och plattformarna, som har makten att tillsammans med alla som fyller dessa plattformar med innehåll, skapa en bättre internetvärld.

Kort sagt är det helt enkelt inte längre en godtagbar ursäkt att bara sitta passivt och låtsas som att tekniken skulle styra våra liv och viljor. Det är inte ok att inte göra sitt bästa när man har makten att förändra i sin hand och när så stora demokratiska värden står på spel. Det är inte ok att nonchalera problemen och i efterhand svara slappt, ungefär som Eddie Meduza gjorde när han summerade sin karriär:

”Jag skulle nog ha kunnat gjort ännu bättre, mycket bättre, 10 000 gånger bättre, men det är bara det att … nu gjorde jag inte det!”

Så istället för att supa bort möjligheterna att göra något bättre, som Eddie Meduza, eller festa upp pengarna på fel saker, eller på något annat vis slarva bort möjligheterna att göra rätt, borde vi snarare ta fasta på vad Edward Snowden hälsade publiken på Internetdagarna 2016 via webbkamera. Hans budskap var tydligt:

”Fix the problem. Together we really can.”

Diskussionerna om artificiell intelligens, algoritmer, automatisering, virtual reality och robotjournalistik, med mera, visar dock att den traditionella journalistiken verkar vara lite på dekis, eller åtminstone lider av något slags bakfylleångest efter sociala medier-festen och uppför sig ängsligt och osjälvständigt i förhållande till utveckling och ny teknik. Även Medieormen har ställt den lätt ängsliga frågan ”Kommer robotar att ta över journalistiken?” trots att vi vet att det väl egentligen inte är frågan om detta kommer att ske, eftersom detta i viss mån redan är på gång, utan hur och varför? Och vilken typ av journalistik som fortfarande behöver duktiga journalister för att skapas.

Om någon frågar mig var vi är just nu, så tror jag att vi har lärt oss så pass mycket om tekniken och om sociala medier, om fördelar och nackdelar och vad som står på spel demokratiskt, så när vi nu börjar inse att medvetenheten ökar för den vanliga mediekonsumenten på dessa områden är det dags att börja på en ny kula. Vi måste återigen titta på vad vi ska bevara av det som var bra med den traditionella journalistiken, vad vi ska ta med oss av allt det nya vi lärt oss, och renodla detta, så att det blir tydligt vad som är skillnad mellan god journalistik och annat, och hitta tillbaka till självförtroendet, så att alla inte springer oreflekterat på samma digitala bollar.

Om jag kunde framkalla en framtidens journalistik-ande genom att gnugga på den magiska mobilskärmen skulle mina tre önskningar av denna bransch vara: mer självkritik, mer källkritik och mer stilistik. Baserat på allt jag lärt mig av att följa denna utveckling tillsammans med Medieormen under sju år tror jag, trots att jag eventuellt har låtit väldigt gnällig i denna text, att det kan bli bra.

Så stort tack Sveriges Radio för att jag fick chansen att fördjupa mig i denna galna och spännande medievärld på heltid i sju år – det har varit fantastiskt roligt och lärorikt. Tack Mats Svegfors och Cilla Benkö för förtroendet och tack alla skribenter, kolleger, läsare och kommentatorer som på olika sätt deltagit i arbetet och diskussionerna! Ni vet vilka ni är!

Nu lämnar jag Sveriges Radio, men lovar att fortsätta kämpa för den goda journalistiken. Vi ses på internet!

 

Kritcirkeln rapporterar från Bitef-festivalen i Belgrad

Posted in Uncategorized by Cecilia Djurberg on november 16, 2016

Avsnitt fyra av Kritcirkeln handlar mycket om teatertrenden med flyktingtemat och om dokumentärteater med ny twist. Vi har varit på teaterfestivalen Bitef i Belgrad, där vi även deltog i en internationell kongress för teaterkritiker. Vi har sett Den goda människan i Sezuan i Uppsala, Flyktdjur på Teater Galeasen, Nattpassage på Kulturhuset Stadsteatern, vi har läst Better living through Criticism av A O Scott. Bland annat.
Medverkande: Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos

Kritcirkeln om festivaler

Posted in Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uncategorized by Cecilia Djurberg on oktober 20, 2016

Avsnitt tre av min och Loretto Villalobos kritikpodd Kritcirkeln handlar om festivaler. Bergmanfestivalen, Göteborgs Dans- och teaterfestival, Östersjöfestivalen. Och annat. I detta avsnitt medverkar även Expressens scenkonstkritiker Margareta Sörenson.

Lyssna här

Kritcirkeln avsnitt 2: Don Juan och andra jobbiga snubbar

Posted in Uncategorized by Cecilia Djurberg on september 12, 2016

Kritcirkeln är en podd av kritiker om scenkonst. Av och med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos.
I avsnitt nr 2 går vi på Drottningholms Slottsteater och pratar om Don Giovanni och andra jobbiga snubbar. Vi repertoarspanar också på scenhösten och placerar våra bets på vad vi tror är något att se på Bergmanfestivalen.

Premiär för Kritcirkeln – ny podd av kritiker om scenkonst

Posted in Kritik, Kultur, Scenkonst, Teaterkritik, Uncategorized by Cecilia Djurberg on maj 8, 2016

Jag och flera av mina kritikerkollegor har länge pratat om att vi vill få till fler kritiska samtal om scenkonst — mellan kritiker men också mellan kritiker och konstnärer och kanske även med publiken.

Kritcirkeln är ett försök att dra igång några fler såna samtal.

Med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos.
Ljudtekniker: Emil Lörelius, Ljudteknikerpoolen

Om premiäravsnittet:

Drakmammor, dinosauriebarn och dysfunktionella familjer gör avtryck på teaterlivet. Om detta, och om varför det spelats så många Medeor på svenska scener den senaste tiden spanar och spånar vi i första avsnittet av Kritcirkeln. Och så undrar vi om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen kanske egentligen bara är en groteskare version av Loranga, Masarin och Dartanjang och om det är en slump att båda spelades samtidigt under hösten i superrealistiska scenografier.

Kredd:

I första avsnittet av Kritcirkeln nämner vi följande verk och uppsättningar:

Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht

Min mamma är en drake av Thomas Lindahl och Irena Kraus efter en bok av Pija Lindenbaum på Kungliga Operan. (Se den på SVT Play tom 16 maj)

Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren i regi av Sally Palmquist Procopé, Orionteatern

Suzanne Osten: Medeas barn av Per Lysander och Flickan mamman och soporna dramatiserad av Erik Uddenberg på Unga Klara, filmen Flickan mamman och demonerna

Medea av Euripides, bearbetning & regi: Viktor Tjerneld, Uppsala stadsteater

Medea av Daniel Börtz Regi Stefan Larsson, Kungliga operan

Medea — it’s a classic av Nadja Hjorton på Mdt Sthlm, musik av Britta Persson

Borders av Tilde Björfors, Cirkus Cirkör/Malmö Stadsteater

Mamman av Åsa Lindholm efter Maxim Gorkij, regi och dockor: Erik Holmström, Teater Tribunalen, musik av Dror Feiler

Dinosauria av Nils Poletti på Turteatern

Inneboende av Anders Carlsson, Institutet

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen, bearbetning och regi Nils Poletti, Turteatern

Conte d’Amour av Anders Carlsson, regi Markus Öhrn, Institutet/Nya Rampen

Winterreise av Elfriede Jelinek, regi Christina Ouzounidis på Teater Galeasen och i regi av Melanie Mederlind på Helsingborgs stadsteater

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf, regi och dramatisering, Josefin Ankarberg Moment Teater

Vi gjorde ett program om Twitter 10 år

Posted in Uncategorized by Cecilia Djurberg on mars 30, 2016

Måndag 21 mars fyllde Twitter 10 år. Samtidigt pratar allt fler om att socialamedierplattformen som i begynnelsen benämdes mikroblogg håller på att dö. Om detta gjorde vi en Medieormenpodd, som går att höra här

P5 Stockholm intervjuade mej 21 mars om vad vi kom fram till i programmet. En bit av den intervjun går att höra här.

Teaterkritikernas rapporter från Scenkonstbiennalen i Malmö

Posted in Uncategorized by Cecilia Djurberg on juni 11, 2015

Svenska Teaterkritikers Förenings medverkan på Scenkonstbiennalen i Malmö 2015 bestod bland annat i seminariet ”Vem tar ansvar för de kritiska samtalen om scenkonst?” fredagen den 29 maj, som vi arrangerade tillsammans med Länsteatrarna i Sverige.

Jag medverkade själv i seminariet och höll ett inledande anförande som ungefär gick ut på varför jag tycker att vi måste förstå medieutvecklingen för att förstå utvecklingen för kritiken, och varför jag tycker att vi måste lyfta ansvarsfrågan, alltså den som syftas i seminarierubriken. Spoiler: Seminariet lyckades inte riktigt besvara rubrikfrågan, men det blev en livlig paneldiskussion om scenkonstkritikens tillvaro och förutsättningar. Som det ofta blir.

På Svenska Teaterkritikers förenings webb finns en sammanställning med rapporter från Scenkonstbiennalen.

Rädda kulturtidskrifterna!

Posted in Uncategorized by Cecilia Djurberg on december 15, 2014

Jag skrev idag, i egenskap av ordförande i Svenska Teaterkritikers förening, under det här uttalandet tillsammans med ett gäng kloka människor i hopp om att det vansinniga beslutet om neddraget kulturtidskriftsstöd tas tillbaka. Mediekrisen är ett faktum och kulturjournalistiken och -kritiken är redan hårt åtgången. Samtidigt lever vi i en tid då en fri kultur- och idédebatt är viktigare än någonsin för att värna demokratin. Stödet till kulturtidskrifter borde snarare höjas rejält!

Den digitala elefanten i rummet på teaterkritikerkonferens i Peking

Posted in Kritik, Medier, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uncategorized by Cecilia Djurberg on november 27, 2014

ceciliadjurberg_beijing_summer_palace

14-20 oktober 2014 var jag på världskongress för teaterkritiker i Kina. Rubriken för symposiet var “A new World: The Profession of Criticism in the Internet Era.” En rubrik som så att säga pekade på den berömda elefanten i rummet, med tanke på kontexten innanför Kinas ökända brandvägg.
Läs min rapport från Peking om den internationella statusen för den digitala teaterkritiken på Sveriges Radio Medieormen

%d bloggare gillar detta: